Barbie på nya äventyr

Jag har för cirka 3 veckor sedan färgat håret platina blont, innan dess hade jag mörk brun.
Så idag var det dags att träffa släkten.
Vi är en väldigt stor släkt, jag har nu vant mig med mitt hår och tycker det är fint.
Hela släkten skulle då samlas hemma hos min låsas farmor på sopplunch.
Jag, min pappa och min syster kommer dit först och ändå är vi cirka 5 minuter sena.
Efter en halv timme kommer min faster Annika och hennes två söner.
Då säger hennes ena son ``har du färgat håret?`` då svarar jag glatt ``hej! jaa det har jag.``
då säger han ``jaha (djup suck) VAD FULT!``.
Vad ska man svara på det?
Så jag börjar skratta lite generat och borrar in en djup blick i min systers ögon.
Då säger min faster och kramar mig ``välkommen till barn världen, här är vi ärliga``.'
En liten stund senare kommer min andra faster Marie och hennes släp tåg som består av Make och tre söner.
Då kramar hon mig och kollar på mig en lång stund sedan säger hon``du har färgat håret!``
och så kollar hon på Annika och säger ``det ska va brunt va?, finare så..``
Några kommentarer senare, och alla där så säger en av mina kusiner som just hade kommit ``du har färgat håret va?``
och nu är jag ganska trött på att alla kommenterar mitt hår så jag svarar sarkastiskt``jaaaaaa är det så tydligt´´.

Men vad är okej och vad är inte okej?
Vart går gränsen om hur ärlig man får vara?

Några timmar senare kommer mitt hår på tal igen och jag är trött på det så jag säger``eem men REBECKA har tattoerat sig!!!, här på ryggen och den är så här stor``....
Mellan gesterna om tattoeringen kommer jag på att jag sa att jag inte skulle berätta för inte vet om den.
Hon kollar på mig och säger du sa att du inte skulle berätta.. Och jag tittar på henne och ser hur obekväm hon är och nu känner jag mig hur dum som hälst.

Så nu ska jag dränka mina sorger och min ``fula``hårfärg men godis.