Barbie på nya äventyr

Jag sitter här pluggar/dotar/kollar på west side storey. Men jag vill blogga men kommer ej på något att blogga om. Det jag brukar blogga om är när jag är upprörd och arg på saker men jag är inte speciellt arg på någon eller något.

Annars flyter livet på och dagarna försvinner som höstlöven från marken. Det är rätt sorglit igentligen. Att det ända jag har velat dom senaste två åren är att gå ur min skit skola. Men nu när det är cirka tre månader kvar så känns det inte lika kul. Man måste börja om från ruta ett. Öppna sig på nytt, berätta om sig själv och sina intresen och genomlida pinsam tystnad. Jag pratar såklart om gymnasite jag(och alla som är i min ålder) ska börja i höst. Det tycket säket vissa är hur kul som hälst. Ingen känner än och man kan byta den personen man är mot en annan om man vill. Ingen känner än och jag känner ingen. Ingen,ingen alls det skrämmer mig. Och inte så lite ganska mycket faktiskt.  Om Fyra-fem månader ska jag sitta i ett klass rum med främlingar...

Jag har förästen tackat nej till interjuv på värmdö och det är något jag kommer ångra om jag inte kommer in på djurgymnasiet.

Men jag gillar den jag är och vill inte börja om. Men det kommer ordna sig och jag kommer säkert inte änns fatta varför jag skriver detta. Men men nu är det sakt och bollen är på er plan halva. Men är jag ensam med dessa känslor? Eller är känner ni denna ångest?